Och ute faller regnet...

Dagens torsdag:

Boots Replay, byxor Please, kofta Hunkydory, sjal Cubus

Men herregud, hur mycket kan det regna? Jag skjutsade sonen till träning nyss och på sina ställen var det nästan översvämmat. Tycker inte att hösten och mörkret i sig är deppigt, men regnet. Det begränsar så ofantligt när man (jag) är bekväm och inte vill bli ful i håret.

Tog en sväng på stan idag på lunchen som vanligt. I vanliga fall är den ena dagen den andra lik, men idag inträffade två saker som var lite speciella.

Till att börja med mötte jag två män som gick hand i hand. Stolta, lyckliga och modiga. Och ni kan inte föreställa er blickarna. Just i det ögonblicket förnam jag en känsla av neanderthal, inte 2000-tal. Tanter viskade, män flinade, ett fyllo skrek okvädesord och världen runtomkring liksom stannade upp. Nu bor jag förvisso inte i en storstad, men inte heller i en liten håla. Men beteendet som omringade de två männen var på stenåldersvis. Alltmedan de uttittade männen sträckte på ryggen och visade med hela sin framtoning att vi är starka i det här, vi skiter i er. Jag blev lite blödig, inte minst med tanke på den oerhört bra Gardell-serie som går på TV just nu.

Sen gick färden vidare hoppas ni ser min framfart på stans regniga gator, och i ett hörn vid torget står en grupp människor och sjunger. Vis av erfarenhet av diverse uppträdande på min stads gator, kan man säga att det inte brukar vara musikeliten som står och skramlar för pengar i en hatt. Nä, snarare en ostämd röst med ett lika ostämt dragspel. Men det här! Eh...jag blir nästan lite mållös. Tror de var sydamerikaner (nä, inte i maya-utstyrsel och pipor) som sjöng a capella så fantastiskt bra, att folk slängde både tjugor och hundralappar till dem. En dam som stod bredvid mig skrattade försynt och sa att hon just torkat bort en tår för att det var så bra.

Ja, sannerligen en lunchtur som berörde.

Och så lite shopping på det! Jo jo, gräsänkan, vars man dragit utomlands i jobbärenden, tröstade sig lite idag igen.

En krans som pryder fönstret, lite ruffig och knotig. Jag vet inte vad det är med mig, men jag gillar inte att ha blommor i fönstren. Knepigt, det är väl normalt att ha?

Och en cammo-tröja med dragkedja bak i nacken. Den var väldigt snygg på skyltdockan i size zero, så jag grabbade den sista i medium, i god tro. Inte lika snygg på mig kan jag berätta, jag såg ut som en övergödd matrona från M*A*S*H. 

Så kan det va.