Adventsarsenal och bloggtankar

Kan man få öroninflammation i min ålder? Dum fråga kanske, varför skulle man inte det, men det är väl mest barn man hör drabbas? Jag har i alla fall jordens öronvärk och har haft sedan i lördags natt (det kanske inte blev bättre av att det serverades irish coffee här hemma kl ett i lördags natt? Och att jag, i min ålder, där kom det igen inte kom i säng förrän halv tre?).

Jag sitter ömsom hemma och jobbar, ömsom tar jag ett par alvedeon och överväger om jag ska ringa vårdcentralen, men hejdar mig. Bra kvinna reder sig själv, vill inte äta penicillin utan försöker kolla lite huskurer. Hur var det med den där löken i örat? Öronlök.

Har även hunnit adventspryda fönstren med stjärnor och/eller ljusstakar (adventspoliserna ombedes ej lägga sin långa näsa i blöt). Här kommer en väldigt illa fotad kavalkad:

Har även hunnit läsa bloggar förstås, och låg här och funderade på varför jag läser de bloggar jag gör. Vad gör en blogg bra och läsvärd? Och behöver den ens vara bra för att läsas? Svaret på den sista frågan kan jag svara nej på utan att andas, den första är lite klurigare.

Jag har några länkade bloggar som jag kikar in hos regelbundet, men jag läser även en mängd andra *host*, av olika skäl

De allra flesta bloggar läser jag som lite kvällsunderhållning, en dos inspiration blandat med vardagsdramatik-med-folk-som-har-det-ungefär-som-jag. Oftast en okomplicerad text med bilder på kläder, blommor, inredning mixat vardagsnära berättelser. Små fniss av igenkännande och ibland riktigt härliga gapskratt. Samhörighet.

Men jag ska erkänna att jag läser bloggar av andra skäl också. Ni vet, lite som när man läser Se & Hör (och skäms lite), och får inblick i liv där avsaknad av integritet och naivitet går hand i hand. Usch, ingen egenskap jag är stolt över, men ack så sann. 

Jag läser också en och annan blogg mycket p. g. a. poserna. Alldeles underbara poseringar där "dagens" visas på ett för mig helt fascinerande sätt (kan bero på att jag själv inte kan posera, jag ser liksom stelopererad ut). Tro nu inte att jag raljerar, det kan låta så, men jag är faktiskt ärligt förundrad och fascinerad. Jag tänker mer att jag skulle vilja sitta som en liten osynlig fluga bakom gardinen och spionera och lära av dessa fantasifulla framföranden Och detta utan att det finns nån som skriker cheeeeese och instruerar i vetenskapen fotogenique. Proffsigt var ordet.

Jag läser också de perfekta bloggarna, ni vet de där allt är underbart, fantastiskt, fab, mysigt och lovely. De är bara bäst. Jag kan garva ihjäl mig när texten inleds på sedvanligt vis med "Hello girls, hoppas ni har en alldeles amazing måndag" Och jag tänker att, välsignade människor, hoppas ni förstår att uppskatta ert fläckfria liv. Amen.

Tack och lov finns ju ingen regel för hur man får bloggskriva, såsom det finns i den litterära världen. Allt är tillåtet; särskrivningar, svengelska, felstavningar och illa tagna bilder. Allehanda teman får avhandlas och var och en är sin egen olyckas smed. Språkpoliserna må slita sitt hår, men bloggpoliserna, de har inte det minsta existensberättigande, för de får faktiskt inte finnas (även om en och annan verkar tro det, med sina surt anonyma kommentarer).

Ja, det var väl det hele. Frågor på det?