Julklappar och lugn

Dagens tisdag:

Klänning/tunika: Ewa i Walla, sjal: H&M, jacka: Jackpot

Jag har känt mig lite udda idag, minst sagt. Om vi ska prata ytligheter. Volangtiden känns förbi, och ändå tycker jag väldigt mycket om den här klänningen. Känner mig lite som en grosshandlarfru från början av 1900-talet. Gud vilket svammel, det gör jag inte alls.

Jackan hittade jag i morse av en slump längst in i ett förråd, den hade jag helt glömt bort, och har inte använt på säkert 4-5 år. Avtagbart pälsfoder, snyggt, militärfärgat canvastyg, och rätt figursmickrande skärning. Gissa om jag kände mig nöjd över nygammalt kap?

Idag på lunchen körde jag ett julklappsrace till alla småkusinerna. Fem klappar handlades i sån superfart att jag är förvånad och nöjd som bara den. Återstår två till storkusinerna och en bytesklapp till släkten (vi har julkappslotteri bland de vuxna och köper en klapp à 300 kr till utvald person).

Förutom till den egna familjen och min mamma då. Puh. Maken önskar sig aldrig nåt annat än fred på jorden och jag Odd Molly men naturligtvis får även han klappar. Min mamma är tacksam för allt då hon är en fattig pensionär och pojkarna önskar sig dyra teknikprylar och pengar.

Egentligen är det ju rent sjukt hur mycket pengar man (vi) lägger på julklappar. Varje år tänker jag att det inte ska bli ett frosseri, men alltid samma sak. Fast det är ju väldigt roligt att ge (och få framförallt), men samtidigt ångestframkallande när man sitter där på kvällen och delar ut än det ena än det andra, med magen spyfärdig av julmat och godis. Som en kommersiell tragedi med Karl-Bertil i bakgrunden...

Den här julen ska vi fira med mannens föräldrar och syskon, och så min mamma förstås. I vanliga fall brukar vår familj och mor fira en stillsam julafton bara vi (och det är såååååå skönt), och träffa resten av släkten på juldagen. Men för ett tag sedan sa E att han tycker det är så trist att vi är ensamma på julen, då ska man ju vara många och det ska va stimmigt och storslaget. Pust. Jag förstår honom men är inte benägen att hålla med, men i år gör vi så. Bra.

Det var julen det.

I kväll är K och jag ensamma hemma. E sover över hos en kompis för han har håltimme halva da´n i morgon, och maken är på jobbresa fjärran bort. Vi har ätit fläskpannkaka (ja, jag också. Rejält) med sylt och pratat om läget på Västbanken och det nya betygssystemet. Han är nämligen sån min son, diskussionslysten och bildad, så jag blir alldeles varmstolt inombords.

Jag känner mig lugn i hjärttrakten, och det känns ovant. Gränslöst trött men tillfreds på nåt vis.

Så länge det varar.

Och jag skriver alldeles för mycket märker jag. Undrar om nån orkar läsa till slutet?

Tjofräs.