Söndag utan ångest. Häpp?

Har varit ledig i fyra dagar, och vet du? Jag känner mig utvilad och lite harmonisk. Det sista viskar jag tyst eftersom det kanske bara är tillfälligt och jag är skrockfull och deppet hängt över mig som en tung filt den senaste tiden.

Jag har övat mig på att göra ingenting, i alla fall inget tvunget och stressande. Vi har ätit gott, både på lokal och hemma. I går lagade vi tapas och drack Dom Pérignon till, ska det va så ska det va. Gick en promenad till kyrkogården på kvällen och jag grät en lång skvätt när en mamma la två nallebjörnar i minneslunden. Ibland får livet perspektiv.

Idag har jag påbörjat siktet mot adventspiff. Den som hävdar att detta är en adventsljusstake kan väl få göra det, jag hävdar att det är en ljuskälla. För den oinvigde kan jag berätta att den säljs året runt, heter Eldflugan och är av svensk design och i mitt tycke perfekt att ta fram kring det mörka Allhelgona. Mmmmmm, känner ni av tiden...? Nu börjar den.

Viktnedgången har gått som skit, minus 0,2 kg förra veckan, totalt minus 1 kg på två veckor. Ny vecka, nya tag. Provade ett linne häromdagen och mina armar är som två överjästa vörtbröd. Med andra ord, lyckan går att finna i ett par väldeffade överarmar och en platt mage, moowwaaaahhh.

Och shopping. Joho, kan vara bidragande till att jag studsar lite mer än normalt. Är alldeles helfrälst på Hunkydory, så ytligheten har fått bidra till den köpta lyckan i helgen. Här är resultatet- en långärmad tisha med flaggmönster, en topp och en japan-knit-kofta. Fint som snus:

Och så nåt helt annat. Alltså det där j-a Facebook, ursäkta? Där finns ett antal kategorier "vänner" som det vore kul att forska om. Helt ärligt, en sociologisk studie i hur folk är funtade.

Vi har skrytarna, de som ständigt visar upp sitt lyckade liv, ett liv som aldrig krackelerar och som är så totalt avundsvärt så jag spyr. Jag är helt övertygad om att de har det tvärtom. Om de har ett behov av att ständigt visa upp hur perfekta de är, då tror jag de har det för jävligt. Om man i tio inlägg per dag måste berätta att man har hundratals vänner, går på spa varje helg, dricka skumpa till frukost, får rosor av mannen varje fredag och har bokat lyxhotell i Dubai, då undrar jag om det ens är möjligt att gå på toa och göra nummer två? Mitt råd: ställ er lite vid sidan av, släpp en brakare och visa att ni är mänskliga.

Vi har också de integritetsbefriade, som utan skrupler hänger ut sig själva och sina nära på gränsen till sjuk sårbarhet. Som delger oss hela sitt liv inpå bara kroppen, så att man som läsare både vill hålla för ögon och öron. Till den kategorin kan vi lägga fylleinläggen. De som på fyllan skriver stavfelar så mycket fånigt att rödfärgen stiger på halsen. Note to self: de tar inte bort inläggen när de tillnyktrat.

Sedan har vi ordspottarna. De som lägger ut tjugo inlägg per dag om ingenting; Nu en kanna kaffe och en bulle. En promenad i solskenet efter maten. Ny dag, nya möjligheter (fy i h-e, de är värst, förbaskade lismare). Tips: skaffa en tidsödande hobby som inte inbegriper tid att hänga på Fejjan.

Så har vi de som försöker vara roliga, utan att lyckas. Undrar om inte de är värst? Där strävan att vara fyndig blir ett platt fall. Varje gång. Ja, vad råder man till där...läs Kafka och håll truten.

Till slut har vi de som har nåt att säga (nä, jag menar inte att man måste vara filosof för att hänga på Facebook). Jag menar de som skriver kul, känslosamt, berörande, humoristiskt, skönt ärligt och vardagligt igenkännande. Som är sig själva, bjuder på delar av sitt liv utan att försköna, men gärna förgyller. Ni behöver inga tips!

Då frågar sig vän av ordning varför i all sin dar jag inte raderar vissa vänner, eller låter bli att logga in. Bah! Då har jag ju inget att reta mig på.

Tur man är perfekt.