Vemodig måndag

Dagens måndag:

Kängor: Vagabond, jeans: Please, tröja: Hunkydory, sjal: Rabens Saloner

(Maj gadd, jag ser ut som världens sorger vilar på mina axlar. Jösses amalia)

Har haft en klump i magen i kväll, en envis och lite sorgsen. Och för en gångs skull vet jag vad det beror på, annars brukar såna där klumpar hos mig vara oförklarliga och lite diffusa.

Jag träffade på mina gamla arbetskamrater i dag, de jag jobbade med för 4-5 år sedan, på en annan avdelning än min nuvarande. De hade enhetsmöte på mitt våningsplan hela högen, och för mig blev det en känslostorm utan dess like. Skratt, skämt och kramkalas. Skvaller och känslan av att vara hemma, bland vänner.

Arbetskamrater som jag frivilligt lämnade för ett annat jobb, för att jag trodde gräset var grönare. Jobbet är kanske bättre än det förra, jag minns knappt, det blir alltid efterhandskonstruktioner. Men människorna. Människorna. Vi hade så himla kul, och även fast jobbet slet och förgjorde där också så kunde jag idag förnimma känslan av att längta till ett lag, till en samling förtroliga.

Efterklok är mitt namn idag.

Och vad är det med jobb egentligen? De som har ett gnäller över det eller väldigt många, de arbetslösa suktar efter ett, och en vän till mig, som valt att hoppa av ekorrhjulet och leva some kind of lyxhustruliv, hon är otillfredsställd och smådeppig över tillvaron i allmänhet. Själv tror jag att deltid är svaret på gåtan, men det tar vi i ett annat inlägg.


Jag var i alla fall förnuftig och gjorde bästa möjliga av mitt surmulna liv i kväll, jag gav mig ut och sprang. Eller lufsade skulle man kunna säga, knappt 3 km. Och det kändes så himla bra. Har inte sprungit på över 2 månader men kroppen kändes piggare än jag föreställt mig. Det är inget påhitt att själen känns renad av att svettas och låta hjärtat jobba, det är så himla sant och uppenbart. Och ändå hittar jag på tusen ursäkter att slippa? Ofattbart.

Eh...typ bevis